Kärlekens geografi

Det är svårt att hänga med i vart pengarna kommer ifrån i Another Country (1962), men de räcker i alla fall alltid till väldigt mycket sprit. Alkoholen dövar och frigör. Den gör munnarna mjuka och tungorna vassa. Kanske super dessa medborgare för att slippa det obarmhärtiga landet de lever i. Kanske är supandet en del av deras längtan. Kanske är ruset ett annat land.

Bortsett från en avstickare till Frankrike och några formativa tillbakablickar till den amerikanska södern är fonden 1950-talets New York City. Det är den vindlande, pulserande metropolen, med jazzklubbarnas och barernas och taxifärdernas särskilda energi av tillfällighet och sammansmältning som är romanens kuliss. Verkligen dess kuliss. En flammande livlig bakgrund, en brokig skyline. För det är relationerna som befinner sig i skarpt belyst framkant i Another Country, sträckningarna och de förtvivlade kraftmätningarna mellan en grupp konstnärsbohemer till vänner och älskande. I små, cigarettrökiga lägenheter, där man tränger ihop sig på sängkanten för att ta ett glas. Rufus och Leona. Vivaldo och Ida. Så småningom Eric. De enda som har ett vardagsrum att samlas i är det äkta paret Cass och Richard, och där är naturligtvis baren en central spelplats.

Flera av dem vill lyckas och ta sig fram – bli författare, stå på scen och sjunga – och alla rusar de huvudstupa in i varandra på jakt efter en sorts respit eller nåd. Men ingen famn är ett lyckligt slut i den här mångförgrenade berättelsen. I den hårda staden, bland de bedrägliga strävandena efter framgång, i försöken att bearbeta den mardröm som är rasismens USA: Köttet värker. Hjärtat slår.

Om sexualiteten i James Baldwins föregående roman Giovanni’s Room (1956) är en plats utifrån vilken världen skiktas hierarkiskt, så är den gindoftande erotiken i Another Country snarare ett rum där hierarkierna bearbetas. I Giovanni’s Room äter sig stigmatiseringen av det homosexuella begäret in i karaktärernas psyken, för att slå ut i självförakt och katastrofala beslut. Det griper in i det faktiskt materiella, då det bara är ett heterosexuellt och heteronormativt kärleksförhållande som kan ge protagonisten David tillgång till välståndet som han, genom sin blotta ankomst till världen, är lovad.

I Another Country är sexualitetens gränser uppmjukade. Förbindelserna är många, och den erotiska hängivelsen är inte så mycket präglad av beröringsskräck som av blottläggande. Det är genom sex som saker kommer upp till ytan i Another Country. Erotiken är ett klargörande studium där karaktärerna bearbetar sina sår som samhällsvarelser: som vita och svarta, som män och kvinnor.

Baldwin utgår från en sorts social determinism, där strukturerna helt tydligt avspeglas i de enskilda gestalterna. I vissa fall är denna determinism dragen till sin smärtsamt tydliga slutpunkt – självmord, dårhus. Men i de flesta fall är de samhälleliga predestinationerna öppningar mot något så svårtytt och oförutsägbart som relationers outgrundligheter: Varifrån stammar passionen och var börjar övergreppen i Rufus hårda tag med Leona? Blir Vivaldo ofrånkomligen ett med de vita männens hungriga, föraktfulla blickar, när han stolt går genom staden med sin vita arm runt Idas svarta kropp? Och vad betyder det att männen säger att de är oförmögna att älska när de somnar mot varandras bröst en stund senare? 

Draget av såpopera, med dramatiska exits och heta förbindelser kors och tvärs genom persongalleriet, sätter begären i spinn och låter dem cirkulera – och i och med det blir den stränga determinismen oförutsägbar, myllrande, undrande, litterärt rik.

Baldwin skrev på denna stora roman under lång tid, på många olika platser. I början av 1960-talet håller han på att bli en framträdande representant för medborgarrättsrörelsen. Och strax efter att Another Country kommit ut och börjat klättra mot bästsäljarstatus publiceras essäboken The Fire Next Time (1963), där den amerikanska rasismens uppenbara och osynliga verkningar skärskådas. Boken bidrar till att göra Baldwin till en av USA:s mest berömda personer. I maj 1963 sätter Time Magazine honom på omslaget.

I essäerna finns en ursinnig antagonism gentemot det vita Amerika. Mot dess öppna förtryck, dess historia av utrotning och slaveri, och mot det naiva och välvilliga, liberala USA, som säger att det såklart inte finns någon skillnad, att folk är folk; det man skulle kunna kalla för politisk färgblindhet.

Sammantvinnat med ilskan står ett flerdelat, men i grunden hoppfullt, kärleksbudskap att läsa. Han skriver: «Love takes off the masks that we fear we cannot live without and know we cannot live within.» Kärleken hos Baldwin är inte i första hand romantisk, utan något mycket utmanande: «Love does not begin and end the way we seem to think it does. Love is a battle, love is a war; love is a growing up.» Kärleken är en brutal mognadsprocess där människor måste klä av sig, och försöka stå ut med hur historien har märkt deras kroppar, och bära de såriga insikterna tillsammans. Det är en sådan uppfordrande kärlek – försöken till den, skärvorna av den – som framförallt utforskas i Another Country.

*

Det börjar med hur våld kan kontaminera. Det börjar med jazzmusikern Rufus Scott. I bokens första del går han omkring som en vålnad i sitt eget liv, i slutskedet av det. En femtedel in i romanen hoppar han från The George Washington Bridge. Han tar sitt liv från en bro som bär det stora landets förste ledares namn. Ett öde som den fiktive Rufus Scott delar med den verklige Eugene Worth, en av Baldwins närmaste vänner och kärlekar under ungdomsåren. Baldwin har berättat om hur Worths självmord var en av orsakerna bakom att han emigrerade till Europa. Han visste ingenting om hur det skulle vara att leva i Paris, men han visste att hans liv skulle sluta som Worths om han stannade i USA.

Innan Rufus hoppar minns han sin vackra syster Ida. Han minns sin välmenande vita vän Vivaldo. Han minns sin älskare Eric, och hur han svarade på Erics kärlek genom att behandla honom med förakt, «like a woman», vilket lät honom veta att han var sämre än en kvinna, en sexuell deformitet.

Men mest minns han Leona, romanens våldsammaste kärleksförbindelse. Hur han besvarade även hennes kärlek med förakt, och med handgripligt våld som bröt ner henne.

Eric och Leona är båda vita och från Södern. Och Leonas idealistiska hållning, att «[p]eople’s just people as far as I’m concerned» krockar, för att uttrycka det milt, med Rufus livserfarenhet som svart man i USA:

You got to fight with the landlord because the landlord’s white! You got to fight with the elevator boy because he’s white. Any bum on the Bowery can shit all over you because maybe he can’t hear, can’t see, can’t walk, can’t fuck – but he’s white!  

Mellan Rufus och Leona sker inget «growing up», för att tala med Baldwins kärleksbegrepp. Deras gemenskapsförsök är en brinnande kamp. Den krossas fullständigt av Rufus våldsamma raseri. Eller av en hel nations historia.

Baldwin låter karaktären Rufus vara väldigt många saker. Det är därför det kan mullra så om tomrummet efter honom. Vi läsare följer honom som både offer och förövare, som karismatisk förförare och pissande människospillra, medan Leona rätt och slätt går under. Hon hämtas av sin familj, sätts på mentalsjukhus, sägs det, och skyfflas undan i berättelsen. Rufus däremot, hans tragiska slut, och sedermera hans frånvaro, förblir romanens centrum, efter att han viskat «I’m sorry, Leona» och hoppat.  

Rufus våld stammar inifrån men förklaras med strukturer. Jag tänker på ett samtal Baldwin hade med Audre Lorde 1984, på Hampshire College, publicerat i Essence Magazine. I detta samtal mellan giganter framgår det hur mycket mer förtrogen Baldwin var med den svarte mannens villkor än med kvinnans. Det är mannens genusspecifika utsatthet i rasismen, hans sårade stolthet när han inte kan ta hand om kvinnor och barn, som är Baldwins utgångpunkt. Men det verkar som att han lyssnar på Lorde när hon påpekar skillnaderna mellan svarta mäns och kvinnors villkor, den dubbelt våldsamma belastningen i rasismen och patriarkatet.

Leona har lämnat sitt vita Södern och en annan våldsam man när hon förälskar sig i Rufus. Leona kroknar under ett brutalt mönster som brukar kallas mäns våld mot kvinnor, ett mönster som Baldwin inte borrar särskilt djupt i. Det är inte nyanserna i Leonas undergång han är intresserad av.

Det finns många stora kvinnoporträtt i Baldwins författarskap. Men i Another Country är det tydligt att han i första hand är en skildrare av maskulinitet. Det är männen – Rufus, Vivaldo och Eric – han följer långt och ingående, det är de porträtten som är romanens mest glödande. Och det är deras öden, deras maskuliniteters masker som utforskas plastiskt, prövande, sammansatt.

I den aspirerande författaren Vivaldo lever temat om vita människors grumliga begär efter svart kultur. Vivaldo är hederlig, handlingskraftig, och han längtar efter att bli förlåten. Att Rufus, och sedermera Ida, ska lyfta bort hans vita skuld. Han är ju inte sådan, han är ju inte rasist, någon kan väl bara bekräfta det?

Men Baldwin låter honom vara väldigt mycket mer än en lismande och ängslig representant för det vita Amerika. Jag tror att Baldwin var för fascinerad av maskulin känslighet för det. Vivaldo blir så mycket mer än en typ. Vi rör oss inuti hans psyke, och han älskar Ida med en intensitet som hela tiden gränsar till något aggressivt. Så småningom föreslår romanen, att ett av hans vita privilegier är att han kan avsäga sig de maskulina aggressionerna helt – och göra sig sårbar, till och med knullbar.

Ida och Vivaldo söker efter Rufus hos varandra. Av saknad och unfinished business. Ida vill straffa världen för sin brors död. Hon låter aldrig Vivaldo glömma bort sin hudfärg. Hon träder in i romanen när hennes bror Rufus försvinner ut ur den, till döden. Hon tar över hans vrede över rasismen, genom henne slår den explicit ut över sidorna: «All you white bastards are the same.» Men skillnaden är att vi aldrig vistas inuti henne. Vi som läser konfronteras med Idas ilska på ett hårdare, mer stumt sätt än med den psykologiserade variant som vi får genom Rufus, där vi bjuds in i ett helt psyke, ett omfattande, nedbrutet land. Ida är romanen igenom hypersensualiserad och ursinnig. Vi står utanför hennes skönhet och hennes häftiga emotioner. Som inför ett orubbligt monument. Hon blir ett sorts skal, hårt och glänsande. Och undflyende, när hon tillfälligt överger Vivaldo, för att opportunistiskt eller bestraffande virvla iväg med en vit demonproducent som strör löften om stjärnstatus kring sig. Hade vi fått följa Ida inifrån hade vi förmodligen känt av utmattningen som måste vara konsekvensen av hennes sorg och vrede. Hennes märkliga jakt på en gnistrande karriär i den vita världen, i skuggan av sin älskade brors död.

Kanske älskar Vivaldo att utsättas för den där ilskan. Kanske späker Idas ilska hans skuld.

*

Det påpekas ofta att Baldwin inte var så upptagen av kategorier som sorterade sexuella identiteter. Another Country är på många sätt en illustration av det. Beteckningen homosexuell, och det vid tiden rätt och slätt pejorativa «queer», förekommer nästan bara via småhomofobiska gliringar, i den utsträckning de förekommer alls. Men jag tror att det är en felläsning – vilken somliga har gjort – att se detta undvikande av kategorier som ett fullkomligt överskridande från Baldwins sida. För istället för att utforska kategorier som «homosexuell» eller «bisexualitet» är han vansinnigt upptagen av kategorin kön. Och vad erotiken visar genom de identiteterna. I synnerhet vad begreppet «man» kan visa. Sexualiteten är kanske inte förpackad i identiteter i Another Country, men den är definitivt väldigt starkt könad.

Mot slutet av boken möts Eric och Vivaldo i berättelsens kanske mest harmoniska förbindelse. Ett kort men djupt snedsteg som de båda låter sväva som en suck av hängivelse och ömhet. I deras möte gör Baldwin något så himlastormande som att fokusera på «bottom»-positionen, på det som med den hegemoniska könsmaktsordningens språk kan kallas för «passiv». Vivaldo tänker på vem han brukar vara tillsammans med kvinnor, samtidigt som han glider in i en sorts befrielse, att med Eric få vara någon helt annan:

Now, Vivaldo, who was accustomed himself to labour, to be the giver of the gift, and enter into his satisfaction by means of the satisfaction of a woman, surrendered to the luxury, the flaming torpor of passivity, and whispered in Eric’s ear a muffled, eargent plea.

Att vara en knullad man. Inte bara njuta av det. Inte bara uppvärdera akten till blixtrande «powerbottomness». Men omfamna den. Göra den till en plats för en frigörande omanlighet, en abdikation från sitt kön nästan. Den långa, utförligt tecknade kärleksscenen mellan Eric och Vivaldo ger kropp åt en djupt intim sårbarhet, som den av rasismen traumatiserade Rufus inte hade möjlighet att träda in i när han var tillsammans med Eric.

Bortom att den moderna gay-identiteten kan förstås som en i grunden vit konstruktion, belyser Baldwin hur olika hans karaktärer står inför överskridanden. Inte bara vilket mod som fordras utan vilka resurser som krävs. Vilka skillnader det skapar. Vivaldos hängivelse till Rufus tidigare älskare, har sin spegling i Erics minne av ungdomskärleken Leroy. Vita, välbärgade Eric hade helt andra förutsättningar än LeRoy att klara sig, sticka iväg och börja om, när ryktet började sprida sig i småstaden om vad de två unga männen egentligen hade för sig:

LeRoy looked briefly over at Eric and smiled. "You a nice boy, Eric, but you don’t know the score. Your Daddy owns half the folks in this town, ain’t so much they can do to you. But what they can do to me – !" And he spread his hands wide.

*

De erotiska skildringarna i Another Country tillhör de allra starkaste jag läst. Inte för att de är de mest realistiska eller trovärdiga skildringarna av sex jag har läst. Inte heller tillhör dem de pornografiskt mest upphetsande. Mer handlar det om hur bländande skickligt Baldwin arbetar med förhöjning. Andetagen är djupa och metaforerna sväller medan regnet smattrar bitterljuvt mot rutan, och blåsinstrumenten flåsar: «Do you love me? Do you love me?», om och om igen. Och det är som att han lyckas ta tillvara på utrymmet som de stora gesterna skapar. Han fyller det med kropparnas politik och beröringarnas historia. Han skapar något både högsinnligt och analytiskt. Det melodramatiska hos Baldwin bär både på det häftigt känslosamma och det sårigt strukturella. Det som gör honom unik, och säreget sexig, är att han samtidigt lyckas skriva in en mer finmaskig känslighet, en neonflammande värme, i berättelsen.

Av helt andra orsaker ser jag om några av Rainer Werner Fassbinders filmer under veckorna då jag arbetar med den här texten. Också Fassbinder använde sig av en melodramatisk stil för att gestalta strukturellt förtryck. Men hos honom finns alltid en kyla, en svårsmält brutalitet som betraktaren lämnas ensam med att hantera. En kyla som är ödslig och uppgiven. Det är liksom en del av poängen att känna sig fullständigt krossad när sluttexterna börjar lotsa en ut ur fiktionen.

Baldwins råa melodram är något mycket mer innerligt. Bär på det där sammansatta hoppet som finns i kärlek. Kärlek existerar hos Baldwin. Och om kärlek innebär att vi måste blotta vilka vi är, vilka historien gjort oss till, då tycks också det motsatta gälla: att ett hänsynslöst blottande går att förstå som en djup, uppfordrande kärleksförklaring.

Under tiden som jag tänker på Baldwin blir Donald Trump för andra gången vald till president i USA. Ännu en gång ska det stora landet bli ett annat, och en förstörd, orättvis värld ska pressas ytterligare. Dystopin sluter sig tätt runt planeten. Språket är glashalt. Propagandan är ord utan rötter, tom historia, sadistiska fantasier.

Och jag tänker på Baldwins krävande kärlek. På det icke-försonande hoppet som den skarpaste kontrasten till den spekulativa, högerpopulistiska retoriken. Något som skriver rakt in i smärtan, utan att tappa hoppet. Och hoppet ska inte förstås som något befriande i första hand, utan som ett mödosamt arbete. Som något som tror på att människan är förmögen att hantera sin historia. Som något som kräver det.

*

Titeln Another Country svävar som en hägring genom romanen. Det är en titel som både vittnar och drömmer. Ett annat land som en karta över ett underliggande land av utrotning och slaveri. Ett annat land som befolkas av de som hoppar från bron. Ett annat land som är det svarta USA. Ett annat land som en helt annan ordning. Ett annat land som är musiken. Ett annat land som är erotiken.

Och titeln utgör en ankomstskylt till det andra land som är James Baldwins prosa. Förförisk och avslöjande. Erotiskt genial. Romanen som landet där rädslans masker är möjliga att plocka av.