Den historiska romanen är en genre för sig
Om Sigrits bålferd av Bergljot Hobæk Haff.
Anmeldelse. Publisert 18. oktober 1999.
Sigbrits bålferd
Bergljot Hobæk Haff
Roman
Gyldendal, 1999
Den historiska romanen är en genre för sig. Man kan gott säga att den kräver mer av författaren än en vanlig roman; än en roman som utspelar sig i samtiden och i redan kända miljöer. Historien är ju alltid okänd. Författaren måste uppfinna eller återskapa allt, från enklaste kaffekopp till det mest överdådiga matsalsbord. Hon måste veta, eller åtminstone låtsas veta, hur en vacker kvinnas hår doftade under medeltiden, hur man kryddade en lammstek hos en enkel bondhustru, eller på vilket språk vi nordbor kommunicerade när länderna var splittrade av ett hundratal sinsemellan obegripliga dialekter. Eller måste hon inte det?
Idag får man ofta en känsla av att historien är kartlagd intill minsta detalj. Man vet vad folk talade om i Pompeji strax innan vulkanutbrottet, man vet exakt hur den bräserade spenat som Chaucer omnämner i sina Canterbury Tales tillagades, och man vet till och med vad Cleopatra hade för färg på läppstiftet när hon tog gift. Med tanke på denna gigantiska ansamling av historiska fakta som idag finns tillgänglig, är det underligt att Bergljot Hobæk Haffs nya roman Sigbrits bålferd - en roman som utspelar sig under 1500-talets första decennier, saknar all den historiska rekvisita som kunde man förväntar sig ska agera fond åt en berättelse placerad i förfluten tid.
Bokens huvudperson är den holländska fru Sigbrit, vars berömda dotter Dyveke gått till historien. Under flera år var hon den dansk-norske konungen Kristian II´s (i Sverige kallad Kristian Tyrann) officiella älskarinna, och kom indirekt att spela en roll i det förlopp som ledde fram till Stockholms Blodbad. Fru Sigbrit spelade även hon en betydelsefull roll, först som inofficiell kunglig rådgivare, och sedermera som offentlig förvaltare av de kungliga finanserna. Att hon - en simpel borgare, dessutom kvinna - fick ett så stort inflytande retade såväl adeln som prästerskapet och piskade upp stämningen ytterligare i de av konflikter härjade nordiska länderna. Att fokusera på en så ovanlig och inflytelserik kvinnlig gestalt är både genialt och tacksamt ämne för en roman. Desto mer förvånande att Hobæk Haffs bok inte riktigt lyckas. Intressant är att fråga sig varför.
Inledningen i Hobaek Haffs roman är klassisk. Den åldrade fru Sigbrit sitter och skriver i en klostercell, och historien berättas i retrospektiv genom hennes penna. «Jeg vet hvem det var som drepte Dyveke den usalige augustdagen i 1517», utropar hon, men väntar som sig bör till sista sidan med att avslöja den skyldige. Så börjar Sigbrit istället berätta om sin uppväxt och hur hon genom en rad omständigheter hamnade i Bergen. Det går raskt framåt, Hobæk Haff skyndar förbi de små tingen och drar istället upp de stora historiska linjerna. Tiden går och efter att ha läst gott och väl fyrtio sidor börjar jag undra när själva romanen ska ta vid. För inte kan den väl ha börjat redan? Med så ytliga personporträtt, avskalade miljöer och snabba hopp i historien påminner det hela mest om den slags retrospektiv som inleder varje nytt kapitel av en tv-såpa. Och dessvärre - fantasilösheten och bristen på historiskt stoff bara fortsätter. I tvåhundratrettio sidor beskriver Hobæk Haff ett historiskt skeende på ett sätt som knappt tillför något till den beskrivning man får i ett vanligt upplagsverk, och lika länge lyckas hon upprätthålla känslan av att själva berättandet ännu inte börjat. När ett så markant stilgrepp kommer från en erfaren författare som Hobaek Haff måste det vara medvetet.
Är det så, frågar jag mig, att Hobaek Haff med Sigbrits bålferd vill vända sig emot den populära historiska romanens - så som den gestaltas i bland annat Jean M Auels bästsäljande böcker - överdåd av rekvisita, för att istället placera dramat i förgrunden? Så gjorde som bekant Shakespear med Hamlet. Om man betraktar romanen som ett medvetet projekt där det mänskliga ödet spelar huvudrollen och historien birollen, är det lättare diskutera på vad sätt Hobaek Haff fallerar. För även om projektet är medvetet så saknas det något i Sigbrits bålferd. Jag skulle vilja påstå att romanen saknar själ, och jag tror det beror på att projektet i sig är omöjligt. Författaren har satt sig i en position där hon vill men inte kan släppa historien, och genom sin inkonsekvens ofrivilligt placerar sig mellan två stolar. Att fru Sigbrit kom från en lägre samhällsklass och på något sätt lyckades påverka kungen till att omfördela makten mellan ständerna till adelns nackdel är oerhört spännande. Men det kräver både kunskap och en brett upplagd historia för att kunna gestaltas. Kanske hade Norden sett helt annorlunda ut om Dyveke aldrig dött, om kung Kristian avstått från att hämnas? Men konflikten mellan samhällsklasserna är för avancerade för att lyftas fram i en roman som vägrar arbeta med breda episka lager, och Hobæk Haffs löser istället problemet genom att låta Sigbrit gå under pågrund av sitt engagemeng i alkemistiska spörsmål. Hennes framgång hos kungen förklaras av att hon är häxa. Adeln och prästerskapet vill se henne brinna på bål, och den underliggande förklaringen - det vill säga att hon var en borgarfru, tillika invandrare tvingas lämnas därhän.
Resultatet av kompromissen är - grovt talat - att den historiska bakgrunden inte blir mycket mer än en teaterkuliss i papier maché, och att det mänskliga dramat inte utvecklas till det fullödiga triangeldrama det var tänkt att vara. Med detta inser jag också att min oförståelse för Hobæk Haffs historiska roman inte så mycket beror på att den brister i sina beskrivningar av 1500-talets Norden, utan på att den faktiskt inte utvecklar de teman den föresätter sig att utveckla. Härav själlösheten. Gammelmor Sigbrit, som är ful och maktgirig utvecklar ett komplext förhållande till sin undersköna dotter, men får aldrig riktigt komma till tals om detta. Dialogen är knaper och rör mest praktiska ting, och Dyveke förblir därför ett undanglidande väsen boken igenom. På samma sätt förhåller det sig med kungen. Två av tre för historien centrala gestalter blir helt enkelt aldrig kött och blod, utan stannar som suddiga figurer på ett vitt papprer. Kanske var det ingen bra idé att välja ett redan existerande öde som drama för romanen? Ett historiskt öde är trots allt oundvikligt förknippat med sin historiska kontext, vilket det evigt mänskliga ödet inte nödvändigvis behöver vara. Förmodligen hade det varit bättre att uppfinna en fiktiv figur som fritt kunde röra sig i det historiska rummet, och som dessutom kunde ha agerat som en allvetande författares alias. Genom att beskära berättarperspektivet så att det enbart är Sigbrits tankar som kommer till uttryck blir det svårt för Hobak Haff att formulera de teman som motiverat historien. Kanske är det detta som är romanens verkligt stora brist: att man aldrig får någon riktig känsla för vad det är i historien med kungen, Sigbrit och Dyveke som fascinerar så. Var - undrar jag - finns den litterära låga som bränner och förtär? Var finns besattheten och kärleken som för pennan framåt?
Gabriella Håkansson
Født 1968. Forfatter og kritiker.
Født 1968. Forfatter og kritiker.