Handtagen sitter på utsidan

«Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
Att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
Blott dig till förhoppning jag äger»
Erik Johan Stagnelius

«The whole point of destruction is to make space»
Blixa Bargeld

Vaknade av att någon tog min hand.
Det var min andra hand.
Tänkte det aldrig hade legat en naken kropp på berghällen.
Att världen bara tillfälligt värmt upp den när den gick förbi, och fortsatte att gå förbi.

Lägger rutinmässigt dagens brev från jag vet inte vilket jävla kontor bland dom andra längst ned i högen.
«Anmodan om föreläggande av kompletterande uppgifter till ofullständigt ifylld anståndsansökan om återbetalning», står det.

Jag ska springa långt, långt in i skogen och aldrig komma hem igen.

Bär med mig en tidsinställd bomb i innerfickan, nära hjärtat, med ett urverk som går baklänges. Räknar med att den kommer att gå av någon gång i mitten av Augusti 1985. Ska du kanske luta dig mot mig över bordet sekunderna innan och be mig försöka minnas? Ska du en gång till fråga varför jag verkar så sorgsen? Vet du fortfarande inte vem som river insidan av dina lår med långa, smala, vita fingrar när vi ligger med varandra?

Längre och längre in bland träden, tills jag når fram till ett pepparkakshus, där det bor en tysk kannibal som lägger ut kontaktannonser på internet.

Gräver du någonsin upp det du en gång grävt ned?
Hela tiden, hela tiden; jag är intresserad av förruttnelseprocessen, och jag vill försäkra mig om att det verkligen är dött.

Låt se nu, kan jag möjligtvis göra det fulare än det redan är? Kompletterande uppgifter … håll i er, jag gör en sista kraftansträngning; här kommer mina kompletterande uppgifter:

Genom att upprepa handlingen ofta nog kommer min frånvaro nödvändigtvis att märkas.
Genom att upprepa handlingen ofta nog kommer min frånvaro nödvändigtvis att märkas.
Genom att upprepa handlingen ofta nog kommer min frånvaro nödvändigtvis att märkas.
Genom att upprepa handlingen ofta nog kommer min frånvaro nödvändigtvis att märkas.
Handlingen att genom nog nödvändigtvis märkas att ofta upprepa kommer min frånvaro.

Det var aldrig någon som lutade sig så långt ut så länge för så lite.

Du fortsätter att läcka igenom. Sipprar fram genom träverket. Handtagen sitter på utsidan. Du betyder ingenting för mig. Du betyder allt för mig. Du betyder precis så mycket som jag i ett givet ögonblick vill att du ska betyda. Sen betyder du något annat, eller inte. Du är i vilket fall som helst svår att stoppa i det här ljuset. Du är min sista stora, rödglödgade kick. Du är större än The Beatles. Det händer att jag tänker på dig ibland. Jag tänker på dig precis hela tiden.

Det hinner bli sommar innan du märker det; och sommar en gång till innan du slutar andas kall februarirök mellan tänder så ilsket sammanbitna att käkarna låst sig. Då är det så dags att resa sig från handlarns trapp! Det här var världen vi valde, det var det här vi fick till. När jag stapplar fram genom gatorna nattetid får butiksfönstren som alltid status som ett löfte om något bestående i en värld där allt blir borta. Och jag kan inte gå längre. Inte ett steg. Jag kan inte mera. Jag orkar inte. Du kan skriva om det så mycket du vill. Det ger väl jag fan i.

Jag har sett min fiende i slutet av dom här nätterna, byggd av antaganden och sporadiska utbrott av blind våld. Det finns all anledning att vara försiktig, men håll i minnet att allt jag säger – eller skriver, om vi ska vara petiga – är, faktiskt, till dig personligen; så pass rak och uppriktig måste jag vara. Du kan inte lita en sekund på mig.

Det här är vad jag blev när jag blev stor. En ovanligt ful insekt; en stor fet spyfluga som kryper över ett vitt papper och skiter små högar av svarta bokstäver. Det spelar ingen roll vad jag gör längre, allt är förgäves; jag liknar en seriemördare som lämnar handskrivna hjälplösa meddelanden till polisen vid sidan av sina offer; «Please stop me».
För man ska inte avhålla sig från allt umgänge med människorna bara för att man avhåller sig från vänskap, man känner på sig när man inte längre kan … Det var enklare förr; då gjorde jag det bara; nu kan jag inte befria mig från ovanan att ifrågasätta det. Jag minns, men det har inget fundament; allt är lika långt borta som … tja, allt annat.

Så, kanske allting hade varit bäst om det bara fått vara en dröm, i stället för den här felslagna projiceringen av begär efter begär; vaggande iskallt genom tusen nätter; förlamande och blåslaget som en vända till på den där baren som alltid gör mig illamående eftersom bartendern insisterar på att ge mig växel på en femtiolapp vad jag än betalar med, och sen sen låtsas vara upptagen medan jag förtvivlat står och harklar mig och viftar med armarna. En mörk natt ska jag vänta bakom hörnet tills han kommer från jobbet och svetsa fast ett permanent kyskhetsbälte på den fan innan jag bryskt nävknullar honom i röven så det stänker. Och medans han ligger och snörvlar som en sorgsen fjolårskalv efteråt ska jag slänga till honom växel på en tusenlapp med överlägsen min. Om inte annat kommer det att ge mig en berusande känsla av makt. Men det har ju egentligen i grunden med förtroende att göra, att man kan lita på varandra och vågar släppa kontrollen, håhå.
Jag ska erkänna att jag kan bli borta för länge, eller helt enkelt för långt borta, att det jag säger inte nödvändigtvis är sant, att resultatet av mina flyktförsök är patetiskt och otillräckligt, och att det inte kan vara annorlunda. Jag kan trots allt inte bära allt. Jag har förresten slutat att gå på den där baren.

Man ser ganska långt från mitt fönster. Trots att det är mitt i natten och regnar ser jag kyrkogårdsmuren tydligt i slutet av gatan.
Jag borde ha förstått att ingenting kan lyckas här; att katastrofen andas i själva träverket, att misslyckandet ekar i den elaka grannkärringens snarkningar genom det bittra meningslösa beckmörkret mellan golv och tak. Och borde jag inte också ha fattat att jag återigen lurade in mig själv i den trånga återvändsgränd jag med tiden lärt känna som min egen? Så till de grader att jag relaterar till den som «hem», och tvingas ge mig ut för att testa verklighetens snäva gränser med jämna mellanrum, mest för att ha något att göra medan jag inväntar uppfyllandet av mina innersta önskningar; dom som effektivt stoppar varje försök att somna, och som hindrar mig från att vakna när vanligt folk går till jobbet. Fanns det någonsin en lykta som hängde på en järndörr?

Näe. Jag är inte längre densamme. Eller vad fan, jag är precis likadan. Kan inte påstå att jag minns det här. Blackout. För mycket whiskey. Igen.
(Berusningen är strängt taget inte nödvändig eftersom jag ändå befinner mig så långt utanför mig själv att jag inte har något att dölja och inte bara saknar hemligheter, utan saknar hela skiten; allt det som utgör en levande människa.)
Lyft blicken nu, försiktigt. Absolut ingenting! Det skulle varit enklare att förbli åtminstone delvis mänsklig. Som det är nu syns jag ju inte. Jag ser mig i spegeln och bara den taggiga överkroppen skymtar till innan den också blir borta.
(Thomas Qvick bryter ihop i ett inslag på nyheterna för många år sen när han misslyckas med att lokalisera var kroppen av ett barn han dödat ligger begravt; «Borta för alltid! Borta för alltid! Borta för alltid!» skriker han och kastar sig till marken i konvulsioner.)

Jag ser mig inte längre.

Isch, nu har jag väntat fem minuter för länge igen – Nu kan jag inte ens gå på toaletten utan att göra en avgörande rörelse. Fy fan, jag ska böla som en mobbad mongo om hur ont det gör; skrika mig till orgasm och få möblerna att rotera i luften av ren viljestyrka. Allt för att vinna tid. Kanske du tror på mig då när jag säger att jag faktiskt inte är som alla andra.

Det obehaglliga är nämligen ett pikant inslag i livets grå enahanda. Oftast vill man ha mer. Det finns ett fåtal vänligt sinnade människor, och dom plågar varandra till vansinne.

– Ok, men jag sitter i fel ände av lokalen; dom har gjort om här, det är så kallat «rökfritt» där jag borde sitta – och det är fel tid på dygnet.
Rökfritt, dagsljus, allt sånt där jag hatar … Bara för att gå förbi, allt detta arbete bara för att passera och försvinna ur sikte. Mer och mer kött i den här gastkramande världen av smärta där precis allting är outhärdligt, och så mycket mer eftersom allt är exakt lika outhärdligt.

Håll i mig två sekunder medan jag pissar ... ser världen suddas ut och slå tillbaka. Jag vet vad du försöker göra. Det är det jag gör. Du ska pressa juicen ur frukterna tills det bara är det trådiga köttet kvar; ge det till en blind att äta.
(«Har du någonsin blivit avsugen av en blind man?» som min gamla skolfröken brukade säga mellan tobakstuggorna, följt av ett bullrande demoniskt skratt.)

Så satt han åter strandad på fel plats och försökte känna vad andra kände för att försöka förstå. Kaffet var svagt, så för att få i sig det hade han hällt den motbjudande lilla tetran med så kallad kaffe-mjölk i koppen, och där stod det nu ljusbrunt och ljummet medan han i stillhet väntade på ännu en försenad människa inne på den andra timmen; vilket fick honom att misstänka att han egentligen inte fanns på riktigt; att han i bästa fall hade en funktion som bortförklaring i pressade situationer; ja, att hela han egentligen utgjorde ett enda stort berättartekniskt grepp, men annars inte var till någon större nytta. Kaffet försvann i en av ren viljestyrka uppbådad klunk. Ungefär så här lät det i hans huvud;
«Om allting förändrar sig med våldsam hastighet och ingenting är bestående, borde jag då inte försöka förändra mig snäppet fortare än omvärlden och ligga två steg före för att slippa obehagliga överaskningar i stället för att fåfängt försöka anpassa mig till stadigt skiftande omständigheter, och människor vars behov jag omöjligt kan tillgodose? Är det kanske inte den tekniken som skapar miljonärer och statsledare och andra sociopater?»

I en annan version anlände han staden sent om kvällen med det sista tåget. Han gav intryck av att veta vart han skulle. Gick med snabba steg över perrongen mot utgången med en tung koffert i ena handen. Handtagen satt, som alltid, på utsidan. Det brukar sägas att när man möter sin dubbelgångare kommer den ene att dö.

Kan inte motstå frestelsen, kan inte motstå NÅGRA frestelser. Ska det vara så svårt att förstå? Det är ett akut tillstånd av permanent otillfredsställelse; det kliar på en punkt, och jag river lös med naglarna tills jag närmar mig benet och det gör för ont att fortsätta.

«Du vill inte ha mig!» ville han skrika till henne där hon låg med ryggen mot honom och klagade över att han tände den andra cigaretten sedan han lagt sig, men som vanligt inte kunde sova, och med största sannolikhet också skulle tända både en tredje och en fjärde innan han slocknade, men istället bet han ihop och reste sig och tänkte att det egentligen var märkligt att han visste så lite om henne efter all denna tid. Det enda han med säkerhet kunde slå fast var att hon inte var nöjd och heller aldrig skulle bli det, men det kunde man ju säga om alla människor; det var ju inte direkt något unikt. Och givetvis ville hon ha honom.

Ett varmt, vänligt mörker; stapplar vidare i ett nattligt landskap där skuggorna kommunicerar telepatiskt;
«Kom tillbaka senare än väntat, är du inte?»

Och så den lilla tjocka tanten med den misstänksamma blicken; alltid med det där kinkiga barnet i släptåg; kedjerökande Marlboro Lights i bakgården medan ungen håglöst vältrar sig på gräsmattan. Hon registrerar allt som rör sig, lämnar tillrättavisande små lappar i tvättstugan om luddet i torktumlaren, inkallar till möte om någon släpper sig i trappen.
Jag har på ett sätt vant mig vid att jag inte kommer undan hennes forskande blick; men det går inte att komma ifrån att jag nästan aldrig går ut längre om jag inte absolut måste. Åren går, men barnet blir aldrig större. Instinktivt vet hon att jag vet att både hon och det lilla barnet är flera tusen år gamla; dom har alltid varit här. Jag, däremot … eh, hur länge är det nu? Nyfiket sträcker hon på halsen när porten mot gatan öppnas och ett förödande vitt ljus bländar allt och alla.

Kunde jag inte en gång inte? Kan du kanske?
Du vet det går i golvet och vi står här som nyfödda vuxna, vaxade och raderade med tom blick. Ingen roll. Andra. Jag ska inte försöka redovisa för andra hur man gör, eller snarare inte gör, det är min mission, en mission helt utan mening, men jag har inget val – eller har jag? Fanns det inte en vildvuxen drift ut mot vattnet ganska tidigt? Ska du snacka om att bli borta? Jag vet vad borta betyder. Det ligger en komplett främling i min säng och väser med delad blålila tunga. För mig är det inte lika enkelt, eftersom det är alldeles FÖR enkelt; jag behöver dom här motgångarna för att hålla mig upptagen förstår du, så jag slipper tänka, slipper ägna dagar och nätter åt en allt brutalare tystnad. Det har redan gått alltför mycket tid på det, jag vill inte mer; jag vill få tillträde till lagen. Lagen står över moralen. Lagen är första politiska norm. Lagen är första moraliska norm. Man bör följa lagen. There is no law beyond «Do what thou wilt». Det är jag som är lagen.

En man visas in till socialsekreteraren efter ett par timmar i väntrummet. Dom har noga betraktat honom genom ett rökfärgat glas medan han suttit där. Han har inte rört sig mer än att han lagt det ena benet över det andra med jämna mellanrum.
Socialsekreteraren har en blå skärm på skrivbordet, och inget mer. I fönstret står en samling mini-kaktusar. På väggen en barnteckning; vaxkritor på flottigt ugnspapper, blommor, hus, «Amanda 4 år».

– Jag vill inte, säger jag! Det gör ont, det är bortkastad tid! Det är jävligt onödigt!

Socialsekreteraren ler mångtydligt och drar ut en skrivbordslåda. Det är dags för det gamla esp-testet; det brukar kunna få dom ur balans. Med van hand placerar han korten på bordet, startar bandspelaren och fnissar överaskat till – nästan som en liten flicka skulle fnissat – när han ser den arme mannen utan förvarning implodera framför honom och bli blåsvart i ansiktet av det inre suget; testiklarna som dras upp i bukhålan och alla inre organ som drar sig samman som om dom frystorkades. Det är över på ett par sekunder. Det blir bara skit kvar, och knappt det.

A long time ago, we used to be friends.

Kunde jag inte, sa du? Var var du då? I en tid innan; där människor fanns, liksom flytande; ett begränsat antal, men bättre än ingenting. Eller bättre än det mesta. Eller kanske det i ärlighetens namn hade varit bättre utan. Eller kanske något helt annat. Det är bara världen som andas, och den andas tungt när det inte finns plats, och när det inte finns plats gör den plats. Det gäller att andas lugnt och avslappnat; det är den första regeln oavsett vad man ägnar sig åt. Bra att känna till i pressade situationer; världen förändrar sig i alla fall, åtminstonde ytligt – skinnet lossnar i farten, bara så du vet. Jag säger att det aldrig fanns en lykta på en järndörr; jag vet inte om det är rätt svar, men jag kan inte hålla på så här och vela med det; låt oss säga att det aldrig fanns en lykta på en järndörr, jag skiter i om det är fel; då får jag ta den smällen som eventuellt måtte komma. Jag är desperat efter alla dom här åren, jag orkar inte längre. Måste väl förr eller senare svara på det där oanständiga brevet jag fick också; eller, måste jag verkligen? Egentligen? Är inte det här svar nog? Vad fan begär dom? Lät inte veckorna bli att stå stilla tidigare ochså? Vad fan är det som luktar förresten?