Uppror i min mun

UTAN TITEL

innan det blå ljuset spred sig
innan Herren tryckte en gång till
på knappen som ställde hans skapelser
inför nya prövningar
brukade jag vakna med mullbärsträdet
för att skriva
och föreställa mig hur barn sög ut bläcket ur mitt bläckhorn
och hur väldiga varelser rusade under min hud
jag tackade Herren för avskildheten
och lugnet i min kropp medan han lyssnade
till knaket av ben som tärdes av en orolig sömn
jag tackade Herren för ledan
medan han rörde vid väggarna och letade efter nya dikter
jag brukade säga: sätt inga barn till världen
så länge denna världen vaknar med mig
och gapar som jag / vaknar före mig och gapar efter pengar och blod

det löjliga med detta svammel
är att jag med bläckhorn eller utan
kan säga samma sak
eller något helt annat om jag så vill

så det är hungern,
hungern efter att säga något
men hungern upphör precis när man börjar tugga på något
den första tuggan liknar den andra och den andra liknar den tredje osv

på så vis är jag en hackspett
jag hackar där jag förnimmer lukten av en dikt
det första slaget liknar det andra och det andra liknar det tredje
jag hackade ihärdigt det som höll mig vid liv, min näbb blödde

jag är en uggla som långsamt sväljer natten bit för bit
den första biten liknar den tionde
jag sväljer som om jag skulle berätta för alla världens fåglar
om den majestätiska solen som är svullen i himlens buk
men det är ju min mage som är svullen
av tusen gudomliga själar
min stjärna står ensam i den enda gudens himmel
oh, min förskjutna stjärna
jag är din skugga som föll från träden
jag är ditt mörker, din hemlighets brunn och ditt språks hink
oh, min badande stjärna
jag är din båt, ditt klara vatten
hur ska jag kunna koncentrera mig,
ska jag dra en lina kokain
ska jag dra en linje med skalpellen
som läkaren skar mig upp med för att kunna dra ut dig

jag var en krypande insekt, min son
jag var en fladdermus som hängde i vinden
en korsfäst profet, dedikerad för livet och döden
en slocknad uppsvullen sol

oh, min jordiska måne!
lys upp mig om så bara för en stund
jag är en silkesmask som väver sin förtvivlans
siden inne i sitt ihåliga hjärta
jag är en mullvad som gräver i jord med tron att den är en himmel
min son, hur gräver en mullvad, Sina?
så här?!

oh, min himmelska måne
jag är alla dina djur
men min hud och mitt ull har bara två färger
jag är den tysta åsna som vi såg idag på djurparken
jag är ditt stora, tysta bläckhorn
mamma, hur skriver man «B »?
B som i ballong, som i bab, (alltså dörr), som i batta (alltså anka), boots ...

gamla och lata tigrar sover i parken
den parasiterande bougainvillean blockerar ingången till poesin
jag är en mamma som snart går ut
för att vattna den och låtsas inte se tigrarna

ryt, min älskade
Haifas arma himmel kommer att hylla
rimmen som du skulpterar i din mun
ryt
ändå hör jag dig inte
jag hör inte döden som vrålar från tusentals ambulanser
jag hör inte dem när de plockar från gatorna kroppar
som dött för pengarnas skull
jag hör inte demonstranter som kräver rättvisa i en fascistisk stat
jag hör inte plastsäckarnas förkolnade kroppar som säger:
ni har svikit oss. ni har svikit oss
jag hör inte min mors hand som ber mig att inte ge mig av
jag hör inte min fars röst, som det förflutnas hand ströp
jag kan inte höra min sons röst när han ropar: Mamma
jag har glömt att jag är en mamma
för resten, när blev jag mamma, mina små tigrar?
sedan när är jag en skola? jag hatar ju skolor
och ser inget paradis vid mina fötter

jag vill flyta bort
jag vill att en horisontell gravitation drar mig långt härifrån
där jag kan betrakta gatornas, museernas och dödens
ansikten som skulle motivera mig att skriva

sina min son, på vilket språk kommer du att skriva?
detta språk går från höger till vänster
mot hjärtat
mot förlusterna
skrivandet är en sort substitut för hemlandet
men även denna handling är besjälad av
din mjuka kropp som lär sig att klättra
för att kunna uthärda livets fasor

på vilket språk ska du att drömma när du kommer till Norden?
på ett torrt europeiskt språk,
eller på detta klingande språk som dansar i magen
även när det sörjer?!

själv
har jag sörjt min far i två böcker
jag har sörjt min mor i tiotals böcker utgivna i min fantasi
jag har sörjt de två miljoner Gazaborna
samtidigt som jag tittade på dem på skärmen
jag sörjde mig själv
när jag kände på cancern som gömde sig
i mitt bröst och i min livmoder
jag har sörjt staden som exploderade i tidens ansikte
och tiden som exploderade i ansiktet på oss
jag har sörjt sånger som brann i motståndets eld
och sedan blev ett skämt i orkeslöshetens vatten

jag har sörjt det jag älskar:
det blå ljuset och mullbärsträdet, mina följeslagare,
min räddning
jag har sörjt mig själv när jag läste mitt efternamn
skrivet på en martyrs svepning
mor, det här kan vara jag
nedpackad i en vit säck
utan en hand eller utan huvud
men mitt bröst alstrar söt mjölk
min själ klamrar sig fast vid
topparna av ditt gyllene hår
innan det lossnar för evigt från tiden
som en vanlig dag.

 
UPPROR I MIN MUN

i drömmen såg jag främmande finger
vicka på mina tänder
och jag hörde tänderna falla
en efter en

de gamla araberna säger
om du tappar tänder i drömmen
och ser dem falla ner till marken
betyder det varsel om död,
om du tappar bara framtänderna
betyder det att du är förbjuden att tala och agera
och om du tappar alla dina tänder
betyder det att hela din familj kommer att utplånas
och att du är den enda som överlever

när jag vaknade hade min mun redan blivit som en grotta
jag skrek
men oändligheten
slukade mitt spruckna skrik
jag talade men mitt språk försvann i stenar
jag tänkte att det inte gjorde mig något
om jag gick ut med en tom mun
mitt hjärta var ju fortfarande fullt

jag gick ut och såg mitt namn drunkna
och ropa på hjälp
jag sträckte min hand
men vinden skällde ut mig
således måste jag ha ett nytt namn som passar den nya eran
där boksidor är blanka
där våra floder är färgade av våra tankar
där revolutionen är ett par skor för stora för våra små fötter

min familj flyter på rygg
och vinkar
de är på väg mot glömskan

min far hänger i frånvarons klädhängare
i hans gyllene tand är historien
mörker
han ler som om livet bara var ett skämt

vårt skratt tystnade
och skämtet blev torrt
jag förberedde mig för att skriva en sorgedikt om honom
då hoppade vältaligheten in i skräckens båt
följd av de dunkla meningarnas ungar

jag ville säga ett enda ord
eller till och med bara ett halvt ord som: «tänk om,
tänk om min pappa är ännu vid liv»
men min far fortsatte att dö om och om igen

jag blev ett träd vid en flod
mina rötter skars av
mina minnen ömmade
i drömmen såg jag hur mina drömmar falla ur min mun
och bli fossiler på flodens botten
araberna gav sig av utan att anförtro mig
språket, utan att lära mig tyda drömmar

forna och kommande krig
tog slut
när de också tappade sina tänder
och fick höra att de inte kunde erbjudas
vare sig bröd eller blod
och att det ena blev uppätet och det andra koagulerat

det här är den värld där himlen är hög
där bergen reser sig mäktigt
där människorna revolterar för rättvisan
titta på den
den rör sig nu som sårad
över broar som inte existerar annanstans än i dess fantasi,
bergen har jämnats med marken
människorna faller isär som smulad kork

ingen annan än jag var kvar vid floden
ett träd avhugget från ett annat träd
otaliga generationer gick förbi mig
tills grottmålningar i min mun
började röra sig

jag kom ihåg ett ord från den stinkande forntiden
och var på väg att säga det

att säga en tredjedel av det

jag sa kanske inte det

det var kanske bara en tanke

världen vred sin nacke
väldiga kroppar reste sig
mitt blöta namn sträckte fram sitt stora huvud

sedan dess
sedan många tusen år
hör jag ett aldrig sinande gnissel
hör världens tänder
falla ner med dån