Måsar är porten till havet

MÅSAR ÄR PORTEN TILL HAVET

Det var en gång i en hamn, eller som sagoberättaren sa:
Hon samlade sina snäckor och väntade
på skepp som aldrig skulle komma, gick ängsligt längs vägen
inuti skuggan, den var hennes vän
Kärleken lyste henne, en fyrbåk och reskamrat
Hon bytte bort sin rädsla mot ett skratt,
samlade berättelser i en liten ask:

På långt håll ser hon de minsta detaljer
försummade i mästarnas sagor
Så hon ordnar dem, ger dem slut
För i henne regnar berättelser om ensliga älskande, sånger om
            svek, floder av längtan,
hon sopar rent framför historiens port, stänker vatten, med
            doft av basilika,
skapar tomhet, såsom den skapar henne
Hon växte intill de älskande, för hos henne sökte de skydd

Hennes sorg, lik en ensam åra vars längtan krossats mot stranden
Så stirrar hon mot näten
Sanden kysste och vinden svedde henne,
ljudet rann isär på vågtopparna, brast och svek henne
Själen var hennes mihrab, hjärtat vidgades

Att känna henne som jag gör – gå in till henne, som vore
            varje gång den första,
hon är omvärvd av honung och ljus, hennes omfång oändlighet
En melodi, så ljuvlig, och glöden helande lågor

Hon löser tystnadens lockar
och vilar stilla i smärtan
Vacklar mellan joller och jämmer
från barnet och kvinnan som buktar i hennes bröst,
leker skälmskt bland meningarna
men bleks av färger som skiftar och plågas av väntan

Du som springer från dig själv till dig själv – vart ska du?
Vad är du rädd för?
Du känner ju vägarna, avstånden blödde genom dig, oron
            skapade dig
När avslöjandet var vår hemlighet, vår rädsla,
blir hemligheten skräck. Säg,
till vem flyr vi då?

Så orättvis du var
mot historien, dess avstånd och ensamma berättare, men
            ingen ska förstå dig utom du,
och trädet ensamt bli din skugga
din enda bris
Din ensamhet är ditt öde, förstå den väl

Vi var historien berättarna aldrig skulle begripa
Vår åtrå tvinnades i avståndets natt, och vi spann trådar likt
            skickliga noviser,
remsa för remsa flätade vi – rädsla, ensamhet, olikhet, smärta
Vi gick hand i hand till avståndets mitt, vår synd uthärdade
            stundens misstag
långt bättre än oss
Vi red på varsin våg, krossade och åtskilda av tidvatten

Ingen vind kan tvätta skräcken ur flickans ansikte
Ingen hand tar hennes hand
Inga berättelser finns att följa till sista glöden när dansen tar slut
Bara melodin finns kvar, får henne att spinna,
en hymn och luften genom håret brinner …
Hon dansar … dansar
ensam som i varje dans

HENNES DOFT

En melodi och morgonens kaffe,
en sorg faller än djupare i sorg
Hennes doft är borta
Hennes underbara ljus har tagit platsen som gisslan

Hennes doft siktas ner i hennes själ,
kroppen är ivrig att få hålla henne
Sorgen i hennes ögon flyger likt fåglar in i ett annorlunda
            sätt att berätta historien på

Att vara såhär nära är en eldsvåda
Berättelsens ödsliga melodi
tuggas om av hennes läppar
Hennes leende och skratt äger endast
det som blivit kvar

Längtan i hennes accent,
ljudet när hon talar är underbart
Hennes högsta önskan är att få vara sig själv
Tystnadens oväsen
kan bara hennes röst uthärda

Nostalgins olevda liv
och smärtan i det första ordet
Glädjen i att sväva på nytt,
berättaren stjäl henne som vanlig

Samtalets utkanter,
en första förälskelse
som om hon vore min
Tonerna rör sig i frånvarons takt
Hennes doft är nu en skog av frågor

Vindar från en ofullbordad tanke
En annan början … kanske
en själs eviga sorg,
men vi nöjer oss inte
Ett skri river berättelsens mur
men historien hör inte på
Tankens tystnad, åh hur bitter den är …

Gröna ikoner,
tecknen kan marschera in,
men den här morgonen är status offline

Ett nytt fönster,
ett annat och från en annan tid
Hon kommer in
och melodin håller hon alldeles nära

En morgon
är tanken att hon vore här en tyrann
Smärtan i blicken hyskor i minnet
Doften var ingen överraskning
men jag stod inte ut

En saknad vi uthärdar
och som uthärdar oss
En förlust som inte är vår,
vid dess port står vi alltjämt vilsna